jaha, jag är fan i ngn slags depresion och det vette fan vad jag gör här för han är inte värd att grubbla eller deppa över. vi var ju inte ens tillsammans, vi bara låg med varandra och ändå blir jag så här jävla knäckt! antagligen för att efter fyra år av ensamhet och så när det väl började hända något bra så blev allt för bra för att vara sant. även fast han inte kunde heja på mig på joar så är det ju jag som har sumpat alltihopa. hade jag inte tagit upp det som jag gjorde förra onsdagen så hade vi kanske fortfarnade hade legat med varandra och jag hade mått bra och vart glad. just nu när jag sitter här vill jag bara gråta. jag känner hur tårarna är på väg, men ändå inte. de stannar på tröskeln till att brista ut.

tänk om allt bara hade vart annorlunda och allt bara hade vart bra. varför i helvete var jag tvungen att sumpa alltihopa för? nu vill han inte ens vara vän med mig. varför, varför, varför?

varför är jag så jävla dum som gräver ner mig i det här för? släpp det för fan, det var ju inte ens ngt seriöst.
jag är inget mer än en patetisk jävla människa som behöver en mans kärlek och omsorg. snälla hjälp mig då!


hittade den här fina dikten idag, och den stämmer faktiskt. trots att den kanske inte hjälper mig just nu..

Gråt dina tårar, dom kommer ändå torka.
Såren läker bit för bit, ta tag och orka gå vidare, för kärleken gör ont.
Utan varandra så känns allt tomt. Gråt dina tårar.