Ganska snart efter att vi gjort hål på blåsan så började värkarna komma och i samband med det så blev det skiftbyte. Jag hade turen att få hjälp av fantastiska barnmorskanStina och usk Eva och eftersom vi tog till med ett värkstimulerande dropp i ett par timmar så satte det fart ganska ordentligt. Värkarna blev snabbt ganska kraftiga så vi kopplade tidigt in lustgasen men eftersom topparna på värkarna kom såpass fort och kraftigt så hängde jag inte riktigt med utan bad om epidural. Likt förlossningen med Rio så sattes den perfekt och tog precis där den skulle så jag kunde slappna av igen men ganska snart så började själva krystvärkarna att göra sig påminda trots att jag inte var helt öppen.

 

Jag och Stina gjorde en deal vid 19 om att hinna klart innan hon klev av sitt pass kl 22 så vid 20.30 började jag krysta och trycka på även fast jag hade en bit kvar av tappen. I en halvtimme höll vi på fast att det kändes som timmar och sista delen blev lite dramatisk men 21.06 var han ute den lilla rackaren. Det dramatiska i det hela var att när huvudet väl var ute så ville inte kroppen följa med, han satt liksom fast och trots två krystvärkar så hände ingenting. Jag märkte ju inget men T blev lite orolig när han märkte vad som hände (eller inte hände) och att Stina och Eva började prata om att larma.

 

Det enda jag märkte var att det helt plötsligt var typ 10 pers i rummet där en stod stationerad bredvid T, en stod vid min mage och så hade jag en vid varje ben så när nästa värk kom fick jag hjälp att trycka upp benen mot magen och samtidigt så trycka på magen så då var han ute ganska fort. Inte så konstigt att man fastnar egentligen när man kommer ut och väger 4750g samt är 54cm lång. Dessutom fick T och två ur personalen gå iväg för att ge lite hjälp på traven med andningen.