Imorse lämnade jag Rio på fsk eftersom han igår var feberfri och mycket piggare (i måndags när jag hämtade honom så hande han feber och den satt i även på tisdagen). Jag sa dock att om det var ngt som inte stämde så var det bara att ringa. Vid kvart över tre ringde telefonen på jobbet, det var inte den "vanliga" Rio de hade hos sig på fsk. Jag blev sjukt hormonell och började storböla, släppte allt jag hade för händerna, ringde T som inte svarade och försökte få tag på chefen. Med hjärtat i halsgropen småsprang jag till tåget och aldrig har väl en tågresa på 14 minuter tagit sååå lång tid som idag.

På plats var det bara fisen kvar tillsammans med en av pedagogerna, han låg i sin vagn och mös när jag hämtade honom men piggnade till när han såg mig och visade upp hela registret. Hemma har han varit som han har varit de senast dagarna, han lackar ur fort och blir väldigt pipig/gnällig- det är något som inte riktigt stämmer, just nu är han inte riktigt frisk.

Egentligen vet jag inte varför jag hade så bråttom, han låg ju inte för döden direkt, meen shit vilken hemsk känsla det var när de ringde och talade om att han inte riktigt mådde bra. När blev jag såhär hönsig? Kommer man vänja sig?